Julia

Vilken dag, jag säger bara det. Det hela började från det att jag öppnade mina ögon I morse. Jag vaknade men en hemsk hemlängtan. Tårarna bara rann och jag kunde inte förstå hur jag ska kunna vara utan alla mina änglar där hemma I ett helt år. Jag klädde på mig och som tur var så var det bara jag och städerskan hemma så jag gick och satte mig framför datorn. Och jag säger bara tack gud att mamma var ute på skype, min räddning här på andra sidan jordklotet. Vi pratade, eller jag pratade, grät och snöt mig om vart annat medan min underbara mamma lyssnade och tröstade. Tack mamma! När det gått ca en timme och det började kännas lite bättre så tog jag mig I kragen, sa hejdå och tog en promenade mot poolområdet. Det tog 20 minuter att komma dit och när jag väl kom fram så hade jag hela poolområdet för mig själv så jag simmade och solade lite om vart annat. När klockan sedan började närma sig 1200 så promenerade jag hemmåt. Väl hemma gjorde jag iordning en tonfisksallad som jag åt till lunch. Efter det kom Dylan hem. Vi pratade lite om skolan och hans dag och sedan åkte mamma Joanne till sjukhuset för att kola bebisen och jag lade Dylan. Under tiden han sov passade jag på att städa och fixa lite grejer här hemma. Strax innan han vaknade ringde Joanne och berättade att hon kommer bli kvar på sjukhuset över natten, pga att något är fel med barnet. Så då kom Dylans mormor och morfar över för att skjutsa Cecile, städerskan, till bussen, efter det åkte dem vidare till sjukhuset för att hälsa på Joanne.

    Jag och Dylan målade med fingerfärg och spelade trummor och gitarr till en av hans favoritlåtar: “I want action tonight” med Poison. Jag tror faktiskt att jag hade lika roligt som honom under vår rockkonsert. Mitt under pågående rockande stod plötsligt pappa Mark I dörren och skrattade. Han berättade för Dylan att han skulle ut och äta middag och att han sedan skulle komma tillbaka och lägga honom för natten. Efter att han åkt badade jag Dylan. Sedan gjorde jag honom redo för att sova och han valde två böcker som vi läste, och om jag säger att Mark fortfarande inte är hemma så förstår ni hur lätt det var att få honom att somna. Nåväl, det gick efter många om och men.

   Joanne ringde nyss från sjukhuset och de säger att de kan bli tvugna att plocka ut barnet vilket dag som hellst nu! Oh my, so I’m kind of busy..