Julia

Ja, nu var det verkligen länge sedan jag skrev någonting. Jag vill att ni ska veta att jag tänker på er där hemma och att jag hoppas att allt är bra med er! Anledningen till att jag inte skrivit på länge är att jag, så fort jag fått en ledig stund, åkt och träffat mina kompisar. Vi har fikat, shoppat och bara suttit och pratat- och ni ska veta att det är precis vad man behöver då man varit hemma en hel dag med två kids! Men annars så är barnen HELT underbara! Dylan är världens mysigaste och kramgoaste unga som på sistonde börjat kalla mig för sin "bästa vän" - det är så man blir alldeles varm i hjärtat! Gavin bara ler och skrattar dagarna i ända och allt funkar så bra med dem! Och precis som jag skrivit att jag inte är hemma så mycket på kvällstid så ska jag iväg nu, jag har nämnligen fått reda på att det bor en svensktjej här i knutarna, så henne ska jag iväg och träffa nu på starbucks. 

Förresten, idag var jag nere på mataffären "Trader Joes" då jag hörde en röst som pratade svenska, nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att säga hej. Helena hette hon, hade två barn med en amerikan och  var jättetrevlig. Hon bjöd hem mig till sig på fika och fika kan väl aldrig slå fel? :)

Jag sitter med Dylan framför tv:n. Han har badat, borstat tänderna och satt på sig en pyjamas. "Du kan titta 10 minuter till på TV, sen är det dags att läsa", säger jag. "Nej", säger han. "5 minuter då", säger jag. "Ok". Haha!

Jag har haft en underbar helg! Den började med utgången i Hollywood på fredagen och fortsatte sedan med en resa ned till Santa Monica på lördagen. Jag, Marita, Anabelle och Mariana började med att gå ned till stranden där vi lade oss ned i blåsten och pratade medans vi åt blåbär och jordgubbar. Det var så varmt och skönt! Efter ett par timmar där promenerade vi upp mot tredje gatan där vi kikade lite i affärer innan vi slog oss ned på en restaurang tillsammans. Vi delade på en pizza av storleken large och det blev massor med mat över. Det är helt galet hur stora portionerna är här! Vid fem åkte vi sedan tillbaka hemåt, jag skulle nämnligen jobba. Om det vet jag inte om jag har så mycket att säga om förrutom att det gick bra, kidsen sov och jag skrev ett långt inlägg här på bloggen se "vilken kväll!".
    På söndags morgonen gick jag upp tidigt och mötte sedan Mariana klockan 9. Dagen spenderade vi sedan tillsammans. Vi åkte ned till Orange County där vi stannade till och shoppade på Balboa Island, åkte igenom och tittade på Newport Beach och gick på pieren i Huntington Beach. Det var så fint överallt, titta själv!

Balboa Island:


Huntington Beach:


När vi på eftermiddagen begav oss hemåt igen så mötte vi upp Anabelle och åt sedan middag tillsammans på "cheesecake factory". GOTT! Mätta och belåtnade kollade vi sedan i lite affärer i väntan på att vår bio skulle börja. Marley & Me heter filmen, och jag kan säga såhär: jag gillar inte ens hundar (förrutom Mimmis och Zoe, lite grann) och jag grät ändå. Då kan ni ju bara gissa hur mycket dem som älskar hundar gråter. Filmen var mysig men lite väl sentimental, de drog ut på alla sorgliga scener- men säg inte att jag skrev det till min värdpappa Mark han har nämnligen varit med och jobbat med filmen och han tycker den är "totally awesome".

Efter min första utgång i Hollywood är jag helnöjd! Fredags kvällen började med att jag, sjuka Mariana och Anabelle satte oss i bilen och åkte hem till Marita, som är en svensk tjej som nyligen flyttat hit. Vi åt, pratade och hade det jättetrevligt tillsammans. En familjepizza senare satte vi oss i bilen, lämnade av Mariana hemma hos henne, eftersom hon tyvärr inte orkade följa med, och åkte mot Hollywood och nattklubben "The Highlands". Efter en 20 minuters bilresa var vi framme, parkerade bilen och promenerade mot nattklubben. När vi kommer fram och ser vilken kö det är utanför klubben så inser vi att det är bäst att passa på att gå på toaletten innan vi går in, så vi går in på restaurangen som ligger precis brevid klubben. Vid ingången står det en stor skylt som säger: "Badrummet får endast användas av restaurangens gäster" men vi låtsas som ingenting och går in mot lokalen. Då känner jag plötsligt en hand på¨min axel och hör en röst som säger: "vad letar ni efter tjejer?" Ja vad svarar man på det? Ljuga? Nej tack. "Vi skulle vilja låna toaletten" säger jag och förväntar mig att bli utslängd med huvudet först men istället svarar killen "men då går ni åt fel håll, följ med mig så visar jag er vägen". Alltså kvällen börjar bra.
  .. och fortsätter ännu bättre för när vi ställer oss sist i den långa kön så tittar en av vakterna på oss och säger: "vad gör ni här tjejer?" Åh nej hann jag tänka, ser vi för unga ut? Har vi gjort något fel? Som svaret på mina frågor fortsätter då vakten: "jag menar varför står ni i den där kön? Står ni inte med på gästlistan?" Nej svarar vi, "men det gör ni nu, svarar han. "Den här vägen" också får vi gå förbi hela kön och in på nattklubben. Där inne är det fullt ös med hiphopmusik och blinkande lampor. Vi ställer oss direkt på dansgolvet och dansar, tittar på folk och svettas. Marita kommer fram till mig och säger: "tror du att han är amerikan? Isånnafall är han den första snygga amerikanern jag sett". Efter en stunds shakande bestämmer vi oss för att gå ut på balkongen och ta en nypa luft OCH DET mina damer och herrar var ett bra beslut för där ute träffade vi på ägaren av nattklubben. Han kom fram till oss och frågade om vi hade det bra? Och det hade vi, han berättade därpå vem han var och frågade om vi inte ville ta hans nummer så att vi nästa gång vi kommer dit kan ringa honom och på så sätt komma in gratis. Så med andra ord är min telefonbok ett telefonnummer rikare nu.
    Efter att nattklubbsägaren knallat vidare började vi prata med en kille som visade sig vara från brasilien, joabbade som fotomodell och var hur trevlig som hellst. Under samtalet som vi hade med honom så kommer Maritas-snygga-amerikanare fram och jag kan inte låta bli att fråga honom: "är du amerikan?" "No", svarar han, "I´m swedish". HAHA. Så mycket för snygga amerikanare. ;) Men inte deppade vi för det för han och hans svenska kompisar var helt underbara. Dem och brasilienaren-med-håret hängde vi sedan med resten av tiden vi var där. Och betyget på kvällen? Lätt 10 poäng av 10 möjliga.

Dylan sitter framför datorn och hans mamma sitter brevid honom på en bänk och pratar i telefonen.
Dylan: "mamma, jag vill gå in på youtube!" Mamman säger med sträng röst: "Dylan, vänta". Då säger han högt och tydligt: "Julia skulla ha gjort det på en gång!"

Som alltid så vet jag aldrig hur mitt arbetsschema ser ut förrens samma dag, om ens det. Iallafall fick jag klockan tio veta att jag inte behövde börja jobba förrens klockan sex igen. Och det var ju kul men HALLÅ kunde hon inte ha kläckt ur sig det lite tidigare? Då hade jag ju kunnat planera något!  Nåväl, jag fick till en lunch med Mariana och Anabelle innan de började jobba, och sen.. Ja du,  sen hade jag picnic med mig själv i parken i den 22 gradiga värmen januarivärmen. En filt, vindruvor, blå himmel, ljudboken "aldrig fucka upp" och vad mer kan man behöva? Ja just det, sällskap!

Jag gick upp klockan åtta i morse och bestämde mig för att ta en långpromenad med Gavin i "baby björnen". Dels för att jag ville det men också därför att vagnen är konstruerad för personer med rekordhögt IQ som kan ta alla 6 delarna och sedan sätta ihop dom rätt. Men vad sjutton, ska man träna kan man lika gärna hänga på sig 5 extra kilo. För att utmana mig själv ytterligare tog jag också med Zoe. Och ja, en bångstyrigare hund får man leta efter. De första hundra meterna gick hon glatt framåt men sen börjades det. Hon ville gå hem, hon ville gå på höger sida om mig, hon ville gå på vänster sida om mig, hon ville gå framför mig, hon ville gå bakom mig alltså med andra ord hon ville fälla mig. Eller eventuellt: hon ville bli buren. Men någon slags gräns måste det väl ändå finnas? Ja, det tycker jag- så hon fick fortsätta promenera, eller rättare sagt jag fick dra hennes resten av promenaden. Jag drog henne upp för backar, ned för backar och jag svettades och flåsade som den vältränade atlet jag är.

Gissa om det var gott med frukost då jag kom hem?

Efter en resa fram och tillbaka till Sverige så har jag nu börjat landa i vardagen igen. I Sverige, det vill säga hemma, var det helt underbart! Jag fick träffa min familj, mina vänner och mina släktingar igen efter 4 månader och som jag har saknat dem! Jag landade på Arlanda efter den 14 timmar långa flygturen på kvällen den 21 december, då mina föräldrar kom och hämtade mig och vi begav hos hem mot Granvägen. Mycket prat, skratt och en del tårar senare var vi hemma och det var dags för tacos med hela familjen. Gott, gott! Efter det rullade dagarna på med julfirande, hemmamys, tid med kompisarna, snowboardåkning i kungsberget, nyårsfirande och sedan var det helt plötsligt den 2 januari och dags att åka tillbaka. Fy vad hemskt det kändes att åka! Ursch, ursch- MEN när jag gråtit färdigt och kunde börja tänka klart igen så började jag istället för att vara ledsen över att åka tillbaka känna mig otroligt tacksam över att jag har ett sådant underbart hem att komma tillbaka till och längta efter. Och tills vi ses igen: tack för 10 underbara dagar, & kom nu hit och hälsa på mig!

GUD vad jag har jobbat på sistonde! Joanne har varit i Las Vegas och Gavin har varit hos sin mormor&morfar så jag och Mark har haft Dylan att ta hand om. Men att få Mark att hjälpa till är lika lätt som att få Dylan att säga "natinalencyklopedin" på svenska, alltså med andra ord helt omöjligt. Så jag har jobbat morgon till kväll i, vad det känns som, en evighet. Det possitiva har varit att han betett sig mycket bra. Han har varit glad, trevlig och verkligen lyssnat på mig- självklart försvann den goda disiplinen samma dag som Joanne kom tillbaka men, men man får vara glad så länge det varar.
Jag har som sagt jobbat mycket, närmare bestämt varenda kväll förutom fredags kvällen och tack-och-lov söndagen. Dylan och jag har varit i parken, bakat pepparkakor, myst och tittat på film, påbörjat ett pepparkakshus och sjungit massor med svenska sånger. Fredagskvällen sov Dylan över hos mormorn&morfar och jag kunde därför åka till min kära Anna och hennes hejdå-middag. Dem hade gjort det så fint med juldekorationer och dem hade lagat underbart god kyckling tacos. Vi satt och pratade, åt och hade det mysigt framför brasan. Det var en himla mysig kväll, tyvärr slutade den med att jag var tvungen att säga hejdå och det var mindra roligt. Men sånt är livet och Anna, jag känner på mig att vi kommer ses snart igen! Och som vi alla vet så efter fredag kommer lördag och en galet lång jobb dag, men sen kommer också söndagen och den var mer än välkommen!

3,5 månader, 15 veckor, 105 dagar och 2520 timmar har jag nu varit här i USA!

Min resa började med en resa till New York den 25 augusti, efter 4 dagar där bar det av mot Los Angeles och familjen Levien. Det har inte alltid varit lätt, det har inte alltid varit roligt men det har varit, och är, otroligt lärorikt. Bara ett bo med en annan familj är en utmaning i sig och om familjen dessutom pratar ett annat språk, har en annan religion och en annan kultur så gör det inte precis saken lättare - MEN ännu intressantare. Jag pratar engelska i stort sett hela tiden, jag har ätit ute på fler restauranger under den tiden jag varit här än jag någonsin gjort under mina föregående 20 år, jag har fått lära mig att ta hand om en liten nyfödd bebis, jag har lärt mig om den judiska religionen och varit med och firat vissa judiska högtider. Avslutningsvis skulle jag faktikst kunna säga att jag har det himla bra!

I Torsdags morse klockan 7.30 stod Anna och knackade på min dörr. Jag var då färdigpackad och redo för den 7 timmar långa resan till San Francisco. Under tiden jag, Anna och hennes värdfamilj åkte lyssnade vi på Barack Obamas bok om hans uppväxt. Den var jätte intressant och för att vara bara 40 år har han verkligen hunnit med en hel del!
Vi stannade och lunchade på en restaurang på vägen, där festade vi alla loss på varsin hamburgare med pommes frites. Efter det åkte vi och åkte och åkte... Obama berättade om uppväxten på Hawaii, hans morföräldrar, hans fru, hans politiska karriär, hans universitetesstudier och jag tror det var under tiden han berättade om studierna vi körde in i San Francisco. Då vi körde över bron för att komma till halvön där staden ligger såg vi fängelset Alcatraz som ligger på en liten ö och Golden Gate bron, jag måste bara tilläga att vi säkert såg en hel del andra saker också som jag inte minns eller visste att jag skulle titta efter. Väl över bron letade vi oss fram till mitt och Annas hotell. Hotellet som hette San Remo låg i ett område som heter Fishermans Whorf. Där släppte Annas värdfamilj av oss innan dem åkte vidare till sitt hotell, som antagligen kostade tiogånger så mycket bo på som vårt, det kan hända att det också var tiogånger finare, tiogånger mer ljudisolerat, tiogånger mer airkonditionerat och tiogånger tystare och jag slår vad om att det inte hade en klocka som ringde var 10 minut- men vad spelar det för roll? Pengar har jag hellre i fickan än ger till herr Hilton. Nåväl, efter att vi landat lite och bytt om klädde vi på oss varma kläder och gav oss ut i den 10 gradiga San Francisco. Där strosade vi sedan runt i flera timmar. Vi gick igenom China Town, vi tittade på skyskrapor och vi promenerade upp och ner i alla backar. Tillslut var vi framme på Union Square, som centrumet heter, och mitt emellan alla affärer hade dem en isrink, vilken julkänsla vi fick då! De spelade julmusik och folk åkte skridskor, så underbart! Vi knallade in på Starbucks där vi köpte varsin kopp varm choklad och sedan satte vi oss ned och tittade på alla skridskoåkare. Herregud vad dem var dåliga på att åka skridskor, nu tänker ni som känner mig säkert: ska hon säga! Och ja, svarar jag då det ska jag. Jag är inte bra på att åka skridskor med jag är ta mig tusen en miljon gånger bättre än alla dem som åkte där. tillsammans. Jag och Anna fick gratis underhållning där vi satt och såg bambi på hal is, så där satt vi ett bra tag. Tillägas ska det att killarna som satt brevid oss inte var tråkiga att titta på dem heller. Efter att vår varma choklad tagit slut och vi förvandlats till isbitar drog vi oss vidare. Vi tog några bilder med den enorma julgranen som stod brevid isrinken innan vi knallade hemåt.

På fredags morgonen tog vi en liten morgon promenad i jakt på ett frukost ställe. Efter ett litet tag hittade vi ett litet mysigt cafe där vi åt en underbart god frukost. Sedan promenerade vi åter igen ned till centrum där det nu var full rea. Torsdagen var nämligen Thanksgiving och här är det tydligen en stor rea dagen efter thanksgiving varje år. Gött som min vän göteborskan säger. Så shoppade gjorde vi, jeans , en nyårsklänning och tjocktröjor blev det för min del och bland annat en supersnygg skinnjacka för Anna. Vi hann också med att få skavsår båda två och äta en halvsjaskig middag innan vi drog oss tillbaka till hotellet igen. Jag tog en varm dusch medans Anna satte på sig sin nya skinnjacka och modellerade runt i vårt rum. Efter det var det åter igen dags för en promenad men den här gången gick vi mot hamnen. Där strosade vi sedan runt på kajen, tittade på lite affärer, hörde alla sälar och myste i vinterkylan. När magarna började kurra och kylan gjorde sig påmind drog vi oss tillbaka till hotellet där vi bytte om innan vi gick ut och åt en god italiensk middag, mycket italienskt blev det för vi bodde nämligen strax utanför little italy, där det fanns hur många mysiga restauranger som hellst. Nåväl, efter en god måltid var det partydags! Vi gick till en bar/nattklubb några kvarter där ifrån som vi läst skulle vara himla bra. MEN då vi kom dit var det typ vi och bartendrarna där. Vi härdade ut i ungefär en timme innan vi hörde oss för med en av bartendrarna om han visste någon annat ställe vi kunde åka til och det gjorde han så vi tog våra jackor och gick mot utgången. Där stod det en kille och väntade på taxi och vi började prata lite med honom, det visade sig att han skulle åt samma håll som oss så när en taxi kom bestämde vi oss för att dela på den. Vi kom fram till stället han skulle till först och då klev han glatt av, tackade för sig och gick! Jag och Anna bara tittade på varandra- hur kan man vara så fräck? Då vände taxi chauffören på sig och frågade: varför betalade inte han någonting? Mycket bra fråga svarade vi och åkte vidare till stället vi skulle till. Det visade sig vara ett RnB klubb där vi blonda var en klar minoritet.Men det var kul att få se! Vi dansade lite och ganska fort började vi prata med gäng studenter från tyskland, spanien och danmark som vi sedan hängde en hel del med. Vi dansade, tittade på folk och dansade lite till. Och helt plötsligt var klockan halv två och stället stängde. Vi hämtade då ut våra jackor och ställde oss utanför ingången och väntade på en taxi. Då kom dansken fram till oss och sa: "varför står ni här och väntar på taxi? Här kommer ni aldrig få tag i någon- följ med oss ned på gatan iställer där håller alla taxibilar till!" Är du verkligen säker på det? "Ja, gud ja! Jag har varit här hur många gånder som hellst!" Så vi följde med dem, dels för att vi hängt med dem typ hela kvällen, dels för att dem var ett gäng skandinavier och dels för att dem var ett gäng med både killar och tjejer. Men det skulle vi inte ha gjort, vi gick och gick och inte en enda taxibil såg vi. Vi frågade då dansken igen och han svarade "oj, jag tänkte nog fel" Efter det slogs vi i princip om vem som skulle få åka i taxin som kom, haha, jag och Anna vann och kom hem säkert. Trötta och nöjda med att vi vann över dansken.

Då lördags morgonen kom och klockan ringde kan jag ärligt säga att jag varit piggare. Men turister som vi är gick vi upp iallafall. Vi hittade återigen ett mysigt café där vi åt en god frukost som gav oss lite nya krafter och det behövde vi verkligen för efter det besteg vi nämligen ett mindre Mont Everest. Vad berget hette minns jag inte men fy farao vad jobbigt det var att gå upp och fy farao vad värt det det var! Med den utsikten kan man inget annat göra än vara glad och, såklart, ta massor med kort. Ni kommer på bilderna nedan se en gata där bilarna kör sicksack för att komma upp, dit upp gick vi. När vi pustat ut gick vi vidare över berget till en mysig liten shoppinggata. Där strosade vi lite innan vi gick hem till Johanna, Annas värdföräldrars svenska kompis och åt thanksgiving lunch. Där serverades det avokade och ost förrätt, kalkon, potatisgratäng och speciella "matmuffins" till huvudrätt och pumpa-paj och vaniljglass till efterrätt. Mums! Och jag måste stämma in med min syssling Robin, allt med pumpa smakar som pepparkaka.

1 timme senare och flera kilo tyngre gick vi upp till Johannas tak våning där det var en heeeelt underbar utsikt! Där blev det flera bilder innan jag och Anna tackade för oss och drog oss ned till shoppinggatan igen. Där köpte Anna en jättefin kjol innan vi knallade hemåt till hotellet och självklart skulle man upp för det förbannade berget på vägen hem också. Efter att ha brännit mer kalorier än vi ätit den dagen gick vi in på Trader Joe´s och köpte frukost till kommande dag, sedan pustade vi ut på hotellet innan vi åter igen drog oss ned mot centrum- självklart till fots. I little Italy blev det en god middag innan vi såg "Four Christmases" en ny film med Vince Vaghn och Reese Witherspoon. Ingen höjdare direkt med lite julkänsla fick man iallafall. Sedan knallade vi tillbaka till hotellet sa hejdå till San Francisco och lade oss och sov. Morgonen därpå ringde klockan okristligt tidigt och vi släpade oss ut till bilen där vi sov vidare- nöjda, sömniga och med trötta fötter!

I morse gick jag och Anna upp vid nio och åkte sedan med Joanne och barnen till Calabasas där vi mötte upp morfar Rufus, Farfar Phil och Farmor Ronni. Sedan blev vi bjudna på en jättegod pannkaks-frukost. Vi satt länge och pratade om festen och hur allt varit. Joanne berättade om hennes kompis som blivit sååå smal och om hon, den andra, som blivit sååå stor och allt vad det nu var. Dylan betedde sig ganska bra och inget speciellt inträffade.
Efter frukosten tog jag och Anna bilen till vad som visade sig vara sen största outletten jag någonsin sett: Camarillo Outlet. Det var som ett litet samhälle med massor med affärer där det var billigt, billigt, billigt. Det fanns Calvin Klein, American Apparel, Ralph Lauren och allt vad det nu var. Där spenderade vi sedan 5 timmar i jakt på dem perfekta julklapparna och jag tycker nog att vi lyckades ganska bra. Det är en sån lustig känsla att kunna gå runt i sommarvärme och lyssna på julmusik och veta att det bara är en månad kvar till julafton. Tiden går så fort!

Om jag ska beskriva Lördagen med ett enda ord så säger jag stress. Joanne var stressad till tusen och fick det lite fint att gå ut över dem som var i hennes närhet, nämnligen Anna och mig. Hon stressade fram och tillbaka, oj, oj, oj allt var så jobbigt och hur skulle hon hinna? "Julia varför sitter du här med Gavin? Lägg ned honom och röjj upp i hans rum istället för att bara sitta där!" Men helt plötsligt kom hon på att hon måste ju åka till frisören och föna håret- för det är ju av högsta prioritet då man är sönderstressad. Men, men efter några mindra nervsammanbrott så var vi redo. Köket var fullt av mat och serveringsfolk, Dylans lekrum var fullt av dricka och tillhörande bartender och huset var fullt av folk. Jag själv var till en början fotograf, sedan barnpassare och tillsist så trött att om inte min älskade Anna varit där så hade låst in mig på toaletten och gråtit. Men allt gick bra, Dylan betedde sig och Gavin grät inte mer än vanligt. Själva cermonin var jätte fin med ljuständning, sånger och fina tal. Kantorn, som "prästen" kallades fick under mitten av cermonin höra Mark säga "speed it up!" = skynda på! Och blev då så stressad att han tydligen glömde säga en hel del, men men det skulla jag säga är en helt naturlig reaktion.
   Vid nio-tiden började huset bli tomt på gäster och vi kunde pusta ut. Efter att vi hjälpt Joanne plocka undan den kvarvarande maten så drog jag och Anna oss in på mitt rum med en stor skål godis. När vi sedan satt med varsin klubba i handen så började vi prata om festen och hur olika folk är, på ena sidan har vi Joannes underbara föräldrar, på andra sidan Marks, hmm, lite mindre underbara föräldrar, vi har Joannes kompisar som beter sig som fjortisar och skriker högt "Oh my goooooooood!" om allt de hör, Marks arbetskompisar som pimplar drinkar, några som genomgått alldeles för många plastikoperationer, några unga, några äldre, några som inte kan sluta prata, några som proppar munnarna fulla med mat för att slippa prata, och mitt i allt detta har vi lilla Gavin- som förmodligen bara önskade att allt ståhej skulle ta slut.